Dreams are made of Cotton Candy

"Alltså, varför gillar du Britney så mycket? Och tycker du inte att hon är lite väl överdriven ibland? Men ärligt talat, hon kan ju inte ens sjunga. Och hon verkar inte ens bry sig om nånting längre."

*suck*

Jag hatar att prata om Britney med folk som inte har någon koll. För det första just för att de inte vet. För det andra för att de inte förstår. Och för det tredje för att de får mig att "byta sida" under konversationen.

"Jo, asså, jag gillar hennes musik, den är härlig att dansa till. Visst, ibland så är hon överdriven, och man blir ju lite besviken då. Njae, hennes röst har blivit sämre, men när hon var liten, då kunde hon iaf sjunga. Nä, jag vet inte riktigt vad som har hänt på sistone..."

Ska jag vara ärlig så blir jag besviken ibland. men styrkan i den känslan är ingenting mot hur mycket jag älskar och avgudar Britney. Det går verkligen inte att beskriva, speciellt inte i en konversation på en minut. Eller ett blogginlägg. När jag ser henne le på en bild skrattar jag av glädje. När jag ser henne ledsen, så gråter jag av sorg. När hennes klädval blir misslyckat så tänker jag "no, varför gjorde du så? Hoppas att du inte blir för ledsen." När hon dansar sitter mitt hjärta i halsgropen och när hon sjunger...När hon sjunger så får jag gåshud över hela kroppen. Britney tar andan ur mig. Det är så enkelt.
Britney är mitt allt. Britney är min drottning. Jag tror på henne och allt hon gör och jag kommer alltid att älska henne. No matter what.


Anamaria S